Glädjen av det oförutsägbara och av lånade saker

Jag blir jätteglad när jag träffar någon utan att planera detta, helt plötsligt. Att stöta på bekanta oplanerat, skapar glädje.

I vintras blev min dotter glad när hon fick låna en pulka och åka tillsammans och samtidigt med andra barn. Hon är glad att leka med andra barns leksaker, men motsatsen funkar inte eftersom det är åldern som gör skillnaden. Hon är mycket possessiv och kräver mycket uppmärksamhet.

Jag minns att bland de första sakerna som jag fick låna av min granne var två franska lexikon. Dem lånade jag fram och tillbaka, att min syster till slut, fick köpa henne nya lexikon. De blev trasiga och begagnade  men vi hade stor nytta av dem. Vår franska lärare misstänkte att jag och min syster tog privata lektioner då, vilket inte var sant, för vi hade inte råd med det.

Inte bara oväntat besök  gör mig glad. Det kan också vara småsaker som  en godisbit gömd i min jackficka, en lapp med några rader, ett brev, en kaka, eller bara ett samtal ... saker som tyder på att någon annan tänker på dig.

Jag kommer ihåg att jag, för sex år sedan, fick låna en klänning  av min bästa vän. Örhängen från en annan kompis och sandaler från min kusin. Jo, jag hade faktiskt någonting som tillhörde mig: underkläderna. Då föll min man för, låt oss säga klänningen, som var kort och tajt på kroppen.

För  fem månader sedan köpte jag biljetter till en kollega som jag pluggade ihop med i Rumänien. Hon ville åka, men vågade inte. Då överraskade jag henne och skickade mejl med datumet när de skulle flyga hit.  Hon fick maximal adrenalin. 

Jag tänkte inte mycket på detta, att det skulle innebära en stor ekonomisk insats för dem. Jag ville bara träffas och umgås lite. Åtta år gick snabbt sedan vi sågs sist. Nu är vi gifta,  har barn, och snart egna hus. Vi har jobb att återvända till och minnen som vi kan dela med oss av i framtiden.

Till detta  tillfälle fick jag låna en vagn till deras barn när de kom på besök. 

Tack fina Alexandra för jag fick låna vagnen . Jag är tacksam till alla som gjorde det oförutsägbara möjligt.

Tack alla mammor på lekplatsen som uppmuntrar sina barn att dela med sig av sina kära leksaker, som betyder så mycket för just dem och just i den åldern.

Belöna, Beundra, Beröma !

 Det tog mig lång tid tills jag fick detta gjort, alltså att skriva en ny artikel. Jag och min fixering med att stryka grejer som jag har på min lista . Om de står för länge  på listan blir de glömda eller stör  mig på något sätt som förvandlar mig till en pedantisk person  som måste ha kontroll över saker och ting. Det tog sin lilla tid, vi får kalla det prioritering.

 Dagens artikle handlar om värderingar. Vi tycker om när vi belönar oss med en ny bil, mobil eller nya skor och vi gillar när omgivningen beundrar vår nya förvärv. Beröm och uppskattning! Det kittlar!

    Beröm är ett förslaget, fördolt, elegant smicker som tillfredsställer givare och mottagare på olika sätt. Den förre delar ut det för att placera sin välvilja och omdömesförmåga i rätt belysning, den senare tar emot det som välförtjänta lovord./tack live.se för gnistan !

Vi själva eller de nära och kära anser att vi förtjänar det, och allt har sitt värde.

För mig kom inspirationen från en bok  som heter ”Tittut Baby .” 

Bokens berättelse har sin början vid bokrean 2017. Då bestämde vi i mammagruppen att handla böcker för både stora och små,  ”mat för själen ”. Det är onödigt att avslöja hur mycket vi spenderade där. Inga av böckerna som jag köpte då  var på rea.

Min dotter tyckte om en stor ljudbok  med glada bebisar och tills jag lade märke till att det funkade med ljussensorer och inte touch, eller tryck...blev boken trasig ganska snabbt.

 I år, var det dags igen för bokrea. Och jag jagade samma bok som dottern blev förtjust i. Prisen sänktes två gånger under ett år. För min flicka hade boken samma affektionsvärde men, ur ekonomisk synvinkel, tappade den sitt värde .

Allt som är nytt skapar glädje, men till slut tappar det  sitt värdet.

Bilarna blir gamla, mobilen behöver ett nytt batteri, skorna blir trasiga, allt måste bytas ut någon gång.I genomsnitt brukar saker kräva reparationer och investeringar . 

Vi vill ha trygghet, säkerhet, ny teknologi  för att dra nytta av livet. Vi ger upp allt som känns gammalt och  bekant och accepterar den nya utmaningen. Vi vill ha det bästa, men vad som är bäst för mig behöver inte vara  bäst för dig.  Jag är mer konservativ. Jag är van vid  att bli bekväm. Jag letar efter värme, längtar efter det förflutna!

Tills nästa gång önskar jag er en riktigt fin vår, efter den stygga vinter som varit, som min granne uttryckte sig häromdagen.

Marlenka och Alienka

Alienka och Marlenka, tjejer som jag älskar.

De är så söta och gulliga. De är oemotståndliga, drar  till sig folk som en magnet, man kan inte undvika att älska dem.

Marlenka har armenska rötter och kommer från Tjeckien. Alienka har, så vitt jag vet, ryskt ursprung.

Nu vet ni vilka de är och nu ska ni veta varför jag väljer att prata just om dem.

Jag ska inleda min argumentation med en saga som vi lär oss i mitt hemland.

Det var en gång  en kung som hade tre döttrar. Han uppfostrade dem själv efter deras mors död. En dag tänkte kungen fråga sina döttrar om de älskade honom. Den äldsta dottern sa att hon älskade honom som honung. Den mellersta dottern svarade att hon älskade honom som socker. Den yngsta svarade att hon älskade sin far som salt. När kungen fick höra detta, blev han arg och sparkade sin yngsta tjej från slottet. Kärleken är visst söt, tänkte han! Efter många år, när den yngsta dottern  hade gift sig, bjöd hon sin far på bröllopet utan att avslöja vem hon var. När kungen fick smaka maten var allt sött, till och med det som skulle föreställa saltet var krossat socker och allt blev ännu sötare. Till slut blev kungen arg och kände sig förolämpad och ville träffa den som förberett hans mat. Då kom hans yngsta dotter som erkände att det var hon som hade lagt honung och socker i allt han åt. Hon ville lära sin  far en läxa. Hon ville visa honom att han var orättvis mot henne när han stötte bort henne. Slutsatsen är att vi behöver salt för att det ska smaka, och att sött inte alltid betyder: gott, väl, kärlek .

Kanske var det inte den optimala jämförelsen, för salt och socker är båda oumbärliga för livet.

Idag finns det alldeles för många alternativ som bjuder på sötma och hjärnan älskar sockret som består av glukos och fruktos. Fruktos blir dålig för levern och det är inte bra för kroppen på lång sikt. I nästan allt vi stoppar i munnen finns det lite tillsatt socker. I bröd, barnmat, dinkel,  yoghurt  etc.

Nu är vi bombarderade med aggressiva reklam från olika håll. Köpt det här! Smaka den nya kombinationen ! Har du provat vårt nya sortiment? Tur att de stora tillverkarna/ producenterna är tvungna att klargöra vad deras produkter innehåller, annars skulle de inte ha erkänt att det är mer än RDI:n.

En dag lyssnade jag och min man på en vetenskapsjournalist, en tvåbarnsmamma, som älskar dem oerhört mycket och vill skydda dem mot sjukdomar som : diabetes, fetma, karies samt alla komplikationer som förekommer i samband med dessa besvär.

Efter att ha läst på ordentlig fick hon för sig att skriva flera böcker så att andra mammor skulle kunna hjälpa sina barn till att ha en bättre kost för bättre och hälsosammare liv och framtid.

Läs gärna : Smakäventyret och Det sötaste vi har, skrivna av Ann Fernholm.

Den här artikeln ägnar jag till min dotter!

Hoppas du inte blir arg för du får inte godis av mig !

Godis är inte den bästa överraskning  man som förälder kan ge till sitt barn.

Ett årskalas!

Har man barn, skriver man om det!

-Ska vi fira ett års dagen? frågade jag mannen.

-Nej! svarade han.

-Ska vi ha tårta ? Även om barnet inte är medvetet om vad tårta är för något.

Där var det svaret :”Ja!!” för både jag och min make älskar bakelser.

Det tänkte vi då. Vad det blev sedan, är en annan femma!

Det kom till sig att vi firade två gånger vår dotter. Först med mammagruppen och sedan med släkten och de närmaste vännerna från Jönköping.

Vad firar vi egentligen?

Att barnen kan stå, ställa sig upp, kan gå, kan artikulera några ord, kan ta sina första steg...att barnen kan klappa, peka, göra sig förstådda. Det första året är  en utmaning ... för både barn och föräldrar. Det händer mycket från första kontakten med varandra till de primitiva självständighetsförsöken. Det är märkligt hur upprörd man är som förälder att kunna bevittna alla dessa framgångar som barnen gör.

Orden räcker inte till för att uttrycka det som sker under det första året. Ena dag liknar inte  den andra. En timme kan ibland gå jättefort eller kan kännas som en evighet. Det beror på om man har kul eller måste vagga barnen mitt i natten.

Att förberedda sig för första kalaset var någonting som jag såg fram emot.

Tänkte ha tårta, ta kort, skriva om det...det verkade roligt.

Jag fick panik när jag sökte på internet bland andras bloggar om saker som skulle kunna fungera som inspiration...och det kom: smash the cake, dekorationer, uppdrag till gästerna, kläder och allt möjligt.

Bland allt jag spanade på var tårtan som festens själva kärna. Alldeles för mycket färger och prylar.

Tårtan såg ut som en leksak, eller någonting som var synd att skära bara för att smaka på.

Och priset på en tårta kan man räkna från 600 upp till hur mycket man är beredd att betala för det, om man inte vill ha en vanlig prinsesstårta.

Jag hade svårt för att bestämma mig och till slut blev det en Etta som såg ut som en stubbe. Som dekoration hade jag igelkottar och  svamp-kex och syrenblommor.

Som värst fick jag feber, frossa, diarré och verk i hela kroppen några dagar innan festen. Då ville jag bara vara lämnad i fred och lida i sängen och önskade att det skulle ta slut.

Miraklet skedde och jag mådde väl, solen sken, gästerna hade kul och nu är det andra barns älskande föräldrars tur att gå genom samma process när klockan slår : ett år!

Att föda barn i Sverige

Jag blev, för elva månader sedan, mamma till en flicka. Mycket tid har jag inte spenderat kring frågan: ”hur är det att föda barn i Sverige?”

Bland det jag har hört, på tal om det, var det bara positiva kommentarer angående förstföderskor. 

Till exempel är det helt annorlunda i hemlandet. Min syster är ett levande bevis. 

Tiden som de nya mammorna tillbringar på BB avdelningen varierar beroende på hur mamman och bebisen mår.På hemmaplan är det vanligt att föda barn på kredit...det vill säga att det kostar mycket. Allt kostar där och man går ofta på undersökning. Oavsett om vi pratar om de privata eller statliga sjukhusen. 

Jag kände att mödravårdsbesöken i Sverige var få om man inte hade någon komplikation. I början av graviditeten tittade jag och maken på en dokumentär som handlade precis om att föda barn i världen. 

Vi i Sverige är bortskämda!

Vi får personal som bryr sig om oss. Barnen får kontakt med mamman direkt. De tas inte från mammorna bara för att komma tillbaka när de är alldeles för trötta och hungriga. Föräldrarna blir firade och den nya trenden är att anställa en fotograf som fångar det eviga ögonblicket. Jag fick kolla på en amningsfilm och fick hjälp med allt.

Hur byter man blöja? Hur badar man barnet? Hur tänker man sig kring saker och ting? 

När jag lämnade BB avdelningen visste jag att jag kunde klara av  att vara ensam med mitt  barn.

Det varierar vem man träffar där, vilka råd de har att ge:  "bär barnet så mycket som möjligt " eller  "bara när du ska amma."

Det var roligt när en väninna berättade att hennes dotter hickade och alla erbjöd dottern att dricka citronsaft, bara för att det sägs att det  hjälper mot hickan. Vi vuxna tror att det är obehagligt för barn.

I Sverige går hickan över av sig själv.

För trettio år sedan var det aktuellt att barn skulle få sova på magen, men nu ska de sova på rygg. Som sagt beror det på vem du frågar eller stöter på. :p

Känslan av en tappad vante...

Medan jag promenerade omkring med barnvagnen märkte jag att det låg kvar massor av tappade vantar på marken...då tänkte jag att det måste finnas en till någonstans.

Kylan i Sverige börjar ganska tidigt. Nu är det mars men vi har fortfarande jackor och mössor på oss.

Under vår promenad möter vi ungefär samma människor: äldre par som vandrar i skogen, hundägare som rastar sina hundar och föräldrar med barnvagnar.  De övriga arbetar eller går i skolan eller är hemma. 

Det blir tomt på något sätt vissa tidpunkter under dagen .Vinden blåser och ensamheten viner i örat. Och jag känner mig kvarglömd som en tappad vante. Olika färger och olika format hänger i träd, eller på en bänk , på sopptunnan, eller på marken . Vantarna väntar på att någon ska komma och plocka dem och säga : ” här är min vante!”

Jag har själv glömt några stycken. Sista paret har jag lyckats rädda. Efter att snön har smält, kom min vante fram. Men förra paret, är någonstans i Ryssland. Jag räddade vantarna i Ungern en gång men, andra gången gick det inte.

Jag  träffade en kvinna på babyöppet i Kyrkan och hon berättade att hon tappade bort sina örhängen och hittade dem flera gånger. Och visst saknar man dem efter ett tag och undrar vart de tog vägen?

När två blir en, då känns det trist och obekvämt, obehagligt. Man förlorar olika saker , nycklar, väskor, mobiler, men vantarna är bland de vanligaste hos alla åldrar och kön. Jättesällan har jag sett att människor tar på sig olika vantar, kanske på förskolan när barnen inte har några extra par , då brukar fröknarna låna  kvarglömda vantar och lösa det .

Det finns en dag (21/03)  till och med, där man kan i solidaritet för dem som har Downssyndrom , ta på sig olika strumpor.

Hos kvinnor kan vantarna bli lika prydliga som sina väskor. Det blir en förlängning av sin personlighet. Killarna har hajar och drakar, tjejerna har Anna och Elsa och en regnbåge samtidigt.  Männen bär vantar i äkta läder och damerna har massor att välja emellan.

Tänk på de vita vantarna hos en brud....

För att förhindra att de kommer isär skriver man namnlapp på, men det räcker inte. Föräldrarna tycker att de spenderar mängder med pengar på en accessoar som hela tiden försvinner. Tillverkarna har försökt att binda dem med en snöre...så de blir mer tåliga och hänger ihop ett tag till tills de kommer isär...och då undrar man : var är de ? och vems är de?

Canis Lupus

Vargen (canis lupus) har inte dragit vinstlotten. Hur kommer det sig ? Varför har vargen inte haft det lika bra som sin släkt hunden. Det sägs att vargarna är även mer intelligenta än hundarna och fortfarande har det inte ändrats så mycket i deras historia. 

De kunde lika gärna bo i husen där det finns djurälskare och få mat utan att anstränga sig rejält för att få det. De hade kunnat få leksaker och samma uppmärksamhet som deras släkt.  Även  hunden ”människans bästa vän”  kan bete sig illa och vara aggressiv men vi förlåter allt. En hund kommer aldrig att förlora sin nuvarande status.

Nu ska vi titta närmare i vargens register. Ta till exempel den allmänt kända sagan om ”Rödluvan”. Hur slutar berättelsen? Vargen dödas av jägaren för att rädda Rödluvan och hennes mormor. Vem är alltid den onda och den listiga i alla sagorna? Vargen !! 

I folksagan  ”De små tre grisarna”, kommer vi igen att träffa den stora stygga vargen. Vargen i Bamse filmerna har ett mildare öde. I serien Masha och björnen lider de två vargarna  mycket. De lider i filmen ”Mamma” av Elisabeta Bostan, rumänsk regisör.  

Slutsatsen är att vargen har mycket otur!