drickakaffepratasvenska

Känslan av en tappad vante...

Medan jag promenerade omkring med barnvagnen märkte jag att det låg kvar massor av tappade vantar på marken...då tänkte jag att det måste finnas en till någonstans.

Kylan i Sverige börjar ganska tidigt. Nu är det mars men vi har fortfarande jackor och mössor på oss.

Under vår promenad möter vi ungefär samma människor: äldre par som vandrar i skogen, hundägare som rastar sina hundar och föräldrar med barnvagnar.  De övriga arbetar eller går i skolan eller är hemma. 

Det blir tomt på något sätt vissa tidpunkter under dagen .Vinden blåser och ensamheten viner i örat. Och jag känner mig kvarglömd som en tappad vante. Olika färger och olika format hänger i träd, eller på en bänk , på sopptunnan, eller på marken . Vantarna väntar på att någon ska komma och plocka dem och säga : ” här är min vante!”

Jag har själv glömt några stycken. Sista paret har jag lyckats rädda. Efter att snön har smält, kom min vante fram. Men förra paret, är någonstans i Ryssland. Jag räddade vantarna i Ungern en gång men, andra gången gick det inte.

Jag  träffade en kvinna på babyöppet i Kyrkan och hon berättade att hon tappade bort sina örhängen och hittade dem flera gånger. Och visst saknar man dem efter ett tag och undrar vart de tog vägen?

När två blir en, då känns det trist och obekvämt, obehagligt. Man förlorar olika saker , nycklar, väskor, mobiler, men vantarna är bland de vanligaste hos alla åldrar och kön. Jättesällan har jag sett att människor tar på sig olika vantar, kanske på förskolan när barnen inte har några extra par , då brukar fröknarna låna  kvarglömda vantar och lösa det .

Det finns en dag (21/03)  till och med, där man kan i solidaritet för dem som har Downssyndrom , ta på sig olika strumpor.

Hos kvinnor kan vantarna bli lika prydliga som sina väskor. Det blir en förlängning av sin personlighet. Killarna har hajar och drakar, tjejerna har Anna och Elsa och en regnbåge samtidigt.  Männen bär vantar i äkta läder och damerna har massor att välja emellan.

Tänk på de vita vantarna hos en brud....

För att förhindra att de kommer isär skriver man namnlapp på, men det räcker inte. Föräldrarna tycker att de spenderar mängder med pengar på en accessoar som hela tiden försvinner. Tillverkarna har försökt att binda dem med en snöre...så de blir mer tåliga och hänger ihop ett tag till tills de kommer isär...och då undrar man : var är de ? och vems är de?