Har man
barn, skriver man om det!
-Ska vi
fira ett års dagen? frågade jag mannen.
-Nej! svarade
han.
-Ska vi
ha tårta ? Även om barnet inte är medvetet om vad tårta är för något.
Där var
det svaret :”Ja!!” för både jag och min make älskar bakelser.
Det
tänkte vi då. Vad det blev sedan, är en annan femma!
Det kom
till sig att vi firade två gånger vår dotter. Först med mammagruppen och sedan
med släkten och de närmaste vännerna från Jönköping.
Vad
firar vi egentligen?
Att
barnen kan stå, ställa sig upp, kan gå, kan artikulera några ord, kan ta sina
första steg...att barnen kan klappa, peka, göra sig förstådda. Det första året
är en utmaning ... för både barn och
föräldrar. Det händer mycket från första kontakten med varandra till de primitiva
självständighetsförsöken. Det är märkligt hur upprörd man är som förälder att
kunna bevittna alla dessa framgångar som barnen gör.
Orden
räcker inte till för att uttrycka det som sker under det första året. Ena dag
liknar inte den andra. En timme kan
ibland gå jättefort eller kan kännas som en evighet. Det beror på om man har kul
eller måste vagga barnen mitt i natten.
Att
förberedda sig för första kalaset var någonting som jag såg fram emot.
Tänkte
ha tårta, ta kort, skriva om det...det verkade roligt.
Jag fick
panik när jag sökte på internet bland andras bloggar om saker som skulle kunna fungera
som inspiration...och det kom: smash the cake, dekorationer, uppdrag till
gästerna, kläder och allt möjligt.
Bland
allt jag spanade på var tårtan som festens
själva kärna. Alldeles för mycket färger och prylar.
Tårtan såg ut som en
leksak, eller någonting som var synd att skära bara för att smaka på.
Och
priset på en tårta kan man räkna från 600 upp till hur mycket man är beredd att
betala för det, om man inte vill ha en vanlig prinsesstårta.
Jag hade
svårt för att bestämma mig och till slut blev det en Etta som såg ut som en stubbe. Som dekoration hade jag igelkottar och
svamp-kex och syrenblommor.
Som
värst fick jag feber, frossa, diarré och verk i hela kroppen några dagar innan
festen. Då ville jag bara vara lämnad i fred och lida i sängen och önskade att
det skulle ta slut.
Miraklet
skedde och jag mådde väl, solen sken, gästerna hade kul och nu är det andra
barns älskande föräldrars tur att gå genom samma process när
klockan slår : ett år!
No comments:
Post a Comment